Norrbottniabana eller inte
Det diskuteras ivrigt om vi ska få en Norrbottniabana eller inte. Självklart ska vi det. I Piteåtidningen presenteras siffror som visar att Norrbottniabanan är lönsam, investeringen återbetalas betydligt fortare än någon infrastrukturinvestering i Stockholm. Man glömmer bort ett mycket viktigt argument för ett bygge och det är det beslut som redan är fattat och det bygge som pågår, nämligen Bottniabanans sträckning som den är beslutad fram till Umeå. Att den investeringen betalar sig fram till Sundsvall kan ingen betvivla. Däremot kan väl ingen tro ett sträckan Sundsvall - Umeå på något sätt blir lönsam utan en fortsättning till Skellefteå, Piteå och Luleå och därifrån vidare till riksgränsen vid Haparanda. Sträckan Sundsvall - Umeå kommer att bli en evig belastning för landet. I Umeå finns ingen industri att tala om som skulle kunna vara med och bidra till banans ekonomi och den persontrafik som kan bli aktuell är rabatterade studentbiljetter. Så bygg Norrbottniabanan fortast möjligt. Tidigt på 80-talet när Bottniabanan diskuterades hade jag förmånen att lämna in lite statistik om varutransporter till och från det företag jag då var anställd av. Jag hade även förmånen att lämna in synpunkter på banans byggande och föreslog att bygget borde starta från Haparanda och dras successivt söderut. Hade det blivit fallet kan man ju åtminstone fantisera om vilken utveckling fraktflyget hade haft i Luleå fram till idag.
Universiteten i landet
Nyheten för dagen är Högskoleverkets nye chefs förslag om att minska antalet universitet i landet från dagens 14 till 5. Han kan ha grund för förslaget vars syfte är att höja på kvaliteten på utbildningen och för att bättre kunna konkurrera med utländska universitet. Förslaget går därenot stick i stäv mot vad som händer under universiteten, det allt mer växande utbudet av friskolar på gymnasial nivå. Den utvecklingen motiveras, med all rätt, att kvaliteten på utbildningen bli bättre om de kommunala utbildningsinstanserna får konkurrens. Är det inte här vi har (och har haft) en av grundorsakerna till att den sammantagna utbildningskvaliteten i landet försämrats kraftigt i jämförelse med andra länder. Dvs i nivåerna under universiteten.
Varför inte göra mer insatser på den gymnasiala nivån för att förbättra - öka kraven på lärarkompetens, öka kraven på elever, införa fler betygsnivåer för att i nästa steg höja ribban för inträden på universitet.
Varför inte specialisera universiteten mer, ex. mer samarbete mellan universitet som har läkarutbildningar, mer samarbete mellan universitet som har tekniska utbildningar, ex de tekniska universiteten KTH, Chalmers, Luleå och Lund skulle kunna forma en grupp med delat ansvar för de tekniska utbildningarna i landet. En bra regional spridning mellan utbildningsställena, med möjlighet att samverka på många olika sätt, dessa tekniska universitet kunde ex vis fördela forskningsinriktningar mellan sig så att alla inte håller på med samma saker, fördela forskningspengar mellan sig, låta forskare och lärare, professorer arbeta på en eller flera av universiteten (med andra ord samverka om den pedagogiska kompetensen), verka för elevutbyte (speciella kurser ges på den mest lämpliga orter). Det här kanhända skulle minska på konkurrensen mellan de inhemska universiteten men garanterat förbättra konkurrensen internationellt. Vilket ju är Högskoleverkets chefs andemening i förslaget.
Mitt förslag innebär självfallet att övriga universitet inte ska ges möjlighet att ge likande eller motsvarande utbildningar som det tekniska universiteten.
Skuggvandrare
Jag har en bror som under en tid försökt forska i hur det på 1800-talet gick till med kartläggningen av kirunafjällen och han har i samband med det tagit del av en hel del gamla och nyare källor kring det arbetet. Han har då även råkat på berättelser om olika förstabestigningar av fjälltopparna och en del tidiga fjällvandringar.
?Många av de tidiga turisterna lotsades ofta runt av medlemmar inom familjen Sarri och av ryssen Bogdanoff som för den sakens skull bosatt sig i Pirttivuopio och byggt en vinterkåta strategiskt i västra ändan av Ladtjojaure. Dessa proffs till guider tog naturligtvis betalt och oftast hade man att göra med turister som inte knusslade med ersättningsbeloppet. Men i de fall ersättningen blev klart snålt tilltaget så fick sällskapet vandra lite extra och besvärligare krokvägar. Det hände till och med att någon ? en så kallad SKUGGVANDRARE - kunde under en fjällvandring haka på några hundra meter bakom en guidad tur och på det sättet åka snålskjuts. Ser detta träffande kirunauttryck som upplysande även i organisationssammanhang. En guide är en kompetent och produktiv person som är nyttig inom en effektiv grupp av ärligt intresserade medarbetare medan en skuggvandrare sällan är på sin arbetsplats och vars värld handlar om relationer, roller och lägesplaceringar. De är dessutom duktiga på att gömma sig varför de alltför sällan upptäcks i tid?
En reflektion till begreppet SKUGGVANDARARE;
Reflektion; Ofta använder dessa skuggvandare begreppet social kompetens och hur viktigt det är med social kompetens för att ta sig fram i olika sammanhang i samhället, livet. Deras bild av betydelsen av begreppet social kompetens är dock något ytlig. De som har förmågan att återge andras tankar och ideer utan att egentligen själva förstå innebörden av orden, de som har en oral förmåga och saknar spärrar som ex egen tankeförmåga anses vara socialt kompetenta. Ordförande Persson gav en sådan person ett ansikte för en tid sedan.
Vattenfall
För en tid sedan kom Vattenfall ut med information om sina planer om personalflytt eller snarare om flytt av arbetstillfällen till vissa orter i södra Sverige. Man talade om att samla all kompenten inom något eller några områden till en eller ett par orter i landet. Detta skulle bl a annat innebära att ett antal tjänster skulle flyttas från Norrbotten till Stockholm alt Trollhättan, om jag kommer ihåg rätt. Men faktum är att basen i Vattenfalls verksamhet finns i Norrbotten. Av alla produktionsenheter som Vattenfall har tillgång till så är Luleå älv den ensklilt största och bidrog 2005 (enl Vattenfalls egna uppgifter) med en elproduktion på 4 228 MW. Jämför man detta med Vattenfalls kärnkraftverk i landet så bidrog Forsmark 1-3 med 3 100 MW och Ringhals 1-4 med 3 542 MW. Bara av den orsaken borde Vattenfall kompensera Norrbotten med att flytta all sin kompetens dit. Ser man då till de miljöingrepp som Vattenfall gjort längs efter Luleå älv, från Boden och uppåt, är det också en anledning till att Norrbotten bör kompenseras i all framtid, enklast och billigats för Vattenfall med arbetstillfällen. Om man dessutom betänker att Luleå älv trots, eller tack vare dessa ingrepp i miljön, nu är den största produktionsenheten av miljövänlig, s k grön el, i landet är även det en anledning att återbetala Norrbotten, återigen, enklast och billigast med arbetstillfällen. Kompetens finns det gott om i Norrbotten, dessutom finns det en massa kompetens i södra Sverige med rötter i Norrbotten som gärna återvänder.
Storregioner eller inte
För en tid sedan presenterades en utredning om en möjlig framtida regionsindelning i landet. I den talas bl a om en region Norrland alternativt för Norrbottens del en region Norr- Västerbotten. Under större delen av min yrkesverksamma tid (drygt 25 år i samma företag) har jag arbetat i ett företag som varit ständigt ?utsatt? för fusionsplaner och detta under ett antal gånger med företag i grannlänet Västerbotten. Intresset har alltid kommit från Västerbotten. Vid det senaste tillfället visade dock en utredning gjord av bägge företagets revirorer att en fusion skulle ge större positiva resultateffekter om företaget i Norrbotten agerade som övetagande. Av någon anledning svalnade intresset från Västerbotten tämligen omgående.
Min erfarenhet är att norrbottningarna ska vara oerhört försiktiga med att söka samarbete, samverkan med Västerbotten (läses Umeå). Under 80- och 90 talet har Norrbotten och då främst Luleå tappat oerhört många arbetstillfällen till främst just Umeå. Kanske inte enbart beroende på Umeåbornas närmast obefintliga ödmjukhet, utan även på en galen kartbild på de flesta sörlänningars näthinnor. En diffus bild av Norrland norr om Slussen som Umeåborna lyckats marknadsföra på ett ypperligt sätt.
Därför, om dessa storregioner blir verklighet någon gång, vilket jag inte hoppas, är det klart bättre för Norrbotten om det bildas en region Norrland, då balanseras kampen om arbetstillfällen på ett helt annat sätt, då är Sundsvall, Östersund med flera orter med i debatten.
Ett tredje alternativ vore att dela Västerbotten i två delar så att den norra delen skulle ingå i en nordlig region tillsammans med Norrbotten. Det finns nämligen många likheter med den norra delen av Västerbotten och Norrbotten. En sådan region skulle utan tvekan bli en stark och konkurrenskraftig region i jämförelse i landet.
